Ljumskarna, jag känner dem
inte tunga men klösande
de äter, nyser
Deras fönster av trasiga datorer
släpper in svart silke

Mina receptorer förtätas
damm blir allt
jag äter, nyser

jag nyser med stängda ögon

och sätter örat mot radion
viskningarna blir till tjut
tjut drar i människan
på magen i nackskinnet
på ryggen i naveln
på natten i solskenet
på dagen i månskenet

Rören i taket leder vatten
att drunkna i
det kan droppa över ljumskarna
de dricker, möglar
alger växer upp, igen
receptorerna förtätas, rören
susar inte längre men

jag sover med kniv under kudden
kudden mot bröstet
känner inte ljumskarna annat än i hela kroppen
hänger människan i hasorna
släpas genom dammet
av trasiga datorer under
månens skinande medalj

Mina receptorer, rören i taket, månen tjuter
och jag känner ljumskarna igen, skrika
honom ska vi dö för! Ingen
viskning når honom
och i hans krater inget sus
och i hans krater inget ljus

Vissa dagar lämnar inga spår och mina receptorer sluter sig
men månen din stora klump jag ser dig och mina ögon sliter sig
daggen lurar i gräset
Som det fasta mjuka trycket av en kikare mot ögonen
får den mina receptorer
yrvaket våta att öppnas
Vatten att drunkna i forsar
I rören i taket
I min mun
I
I mina ljumskar
Och min kropp
för mig med som
en tung kula susande genom
rören i taket

Ibland tar det mig till museet
på bänken i parken omgiven av spegelblanka byggnader sitter tuggande käftar, förfärade ord och sketchar mina ben mitt huvud med tjocka penslar i smutsvita block och jag ler, ler
och jag tycker mig vara
kniven under kudden jag
är den röde i ljumskarna jag
är suset som drar i människan
jag