Gryningen vacklar,
orolig, uppgiven, gammalaktig;
existensen tunn, med långa mellanrum,
djupa håligheter,
uppbrutna situationer, flagande minnesfragment,
hesa röster i den amnesiska kören;
stunden i Drömskeppet förlängd
inpå bara förmiddagen, mager & benig,
skinnet gult & spänt,
solskenet skarpt & kyligt ute i ålderns höst,
grällt & fuktigt;
kalla fötter, förvirrande budskap,
ljuset svältfött på framtid & fredsförhandlingar,
böjt runt tunga himlakroppar,
kroppskonstitutionen nedstängningsklar
i en grynig identitet full med luft
& brötar av stappliga bokstäver,
kalkerade på John Cages Empty Words;
ett liv på en pinnstol vid ett minimalt bord
med ett glas vatten, en bordslampa
& ett manuskript
på slutskedets nermörka scen,
auditoriet otåligt orörligt
på gränsen till minsta rörelse;
palliativet bjudet de ohörsamt dödförklarade
och de kulturskymt eldbegängselbehövande
i linoleum- & flockblomstervärldarna;
den griniga tisdagen släpande tiradiskt tankegods
över ansiktsklådor
i små kroppsuppfattningar
i grågula orter med stambanenamn
förbi snälltågsfönstrens einsteinillustrationer
av relativitet,
anleten plötsligt smack-i-avlivandets blodiga kalas,
medan det slashasta efterlevandet vinglar fram
på gubbcykeldäck
över landsortna grusgröpper
i inåtvända barrskogar,
& en uttorkad husfluga avslutningskontemplativt surrar
i ett förmildrade minne
bland kvarlåtenskapen i ett grånande hösthus
på en pinnmokulle i mänsklighetens historia