Hösten kom med storm steg jag som aldrig ens hann med sommaren i år i heller. Alla dessa dagar som bara går sådär utan större innehåll gör mig ledsen. inte för att jag känner mig gammal utan mer att jag saknar mål och riktning, för det är svårt att leva ibland svårt att må bra särskilt om man har psykisk ohälsa: Det svänger väldigt ibland och fort går det också rena euforin kan det vara och man känner sig så bra. För att några dagar så dippa igen. Men jag har det ganska så bra trots allt det mesta fungerar trots allt jag lever ett hyfsat liv. Jag tänker för mycket kan man inte bara ta en paus och bara vara i nuet måste denna kamp hela tiden fortgå inom mig jag slukas upp i svarta hål känns det som. Jag läser mycket försöker göra nått vettigt av all min tid målar träffar vänner går till jobbet socialiserar blickar framåt för det är dit jag vill nå framåt. Känns som det är extra lätt att känna att man sitter fast bara en massa händer ju hela tiden man blir så blind ibland.