[Vers 1]
Hon bar exil som en krona av glas,
Varje skärva ett löfte, varje löfte överskreds.
Kärleken var en gräns hon korsade i sömnen,
Ett pass stämplat med hemligheter att bevara.
[Refräng]
Berömt hjärta i exil, sjung—
Dina löften brister som porslinsringar.
Kärlekens beskydd, oanvänt, otämjt,
Vi dansar i ruiner, men känner ingen skam.
[Vers 2]
Han sa "för alltid", hon hörde "adjö",
I drömmarnas ambassad bor sanningen sällan.
En diptyk av längtan, en mask av nåd,
Hon ritualiserade frånvaro till ett heligt utrymme.
[Brygga]
Rumänien gråter vid åsynen av henne,
Sverige skrattade med is på läpparna.
Och engelskan gråter i tabloidprosa,
Där myt och skandal möts.
[Avslutningskör]
Berömda hjärtan i exil, res er—
Era brutna löften är ett stridsrop.
Kärlekens essens, gudomlig och bristfällig,
Vi mytologiserar det som andra förkastar.
[Avslutning]
Så lova mig ingenting, och jag kommer att tro mer.
I exil blir till och med tystnad folklore.