försöker att bibehålla
någon slags principer
till exempel som att jag
klarar allt själv.

faktum är
att jag nog inte
bett någon om hjälp
för nåt personligt
på flera månader

vill inte längre
stå i skuld till nån
vill inte heller förminska mig
för att nån ska orka
förbarma sig.

idag var en sådan dag
då jag kände tyngden av universum
men istället för att gråta
köpte jag en flaska vin

mina föräldrar
är bara stolta över mig
när jag presterar
men framförallt
när jag är smal och söt

alla dessa män
vill bara ha mig
när jag bekräftar deras egon
när jag är snygg
och åtrådd av andra män

alla dessa vänner
vill bara umgås
när jag kan ge dem nåt:
social status,
terapi
eller inspiration

jag känner mig så självisk
i mina cyniska tankar
för att jag tycker mig bara se
hur folk vill ha nåt av mig
det är som att det blivit
något fel på mig
rent empatimässigt

har jag gjort mig själv
till en förfalskad produkt
för att få kärlek?

kanske vågade jag aldrig
vara där
på riktigt

skam är en av de starkaste negativa känslorna

och jag tänkte:
"vem kunde älska den riktiga personen
jag har sett henne,
jag har hört hennes
barnsliga resonemang



jag vet ju att det inte går"