Oktober brinner inte bara i naturen, utan också i oss människor. Det är en tid då världen själv påminner oss om att allt liv är ett långsamt avsked. Trädens löv, glödande i sitt sista ögonblick, blir också till symboler för människans livscykel, skört men ändå förhoppningsvis vackert, som om varje stund i förgängelsen bygger en helig kjedja.

Vinden som river genom grenarna bär inte bara lövens röster, utan också ekot av våra egna förlorade stunder. Den talar om det vi aldrig hann säga, det vi aldrig hann bevara, och viskar om tidens obönhörliga rörelse, som drar oss framåt, även när vi vill stanna kvar.

I oktobers klarhet avslöjas något vi annars flyr ifrån, att det vi kallar skönhet bara är ett annat namn för ett sorts förspel, i naturens naturliga storhet.
Det är därför höstens färger brinner så intensivt,
de vet att deras tid är kort, att all prakt är lånad ur mörkrets hand.

Och vi, stående mellan ljusets sista glöd och nattens tilltagande tyngd, tvingas se oss själva i spegeln av dessa fallande blad. De säger oss att vi är lika bräckliga, lika bundna till tidens gång, men också att det är just i vårt åldrande, vi kan ana något större än oss själva.

Men kanske är det så att livet inte blir sant förrän vi vet att det måste upphöra. Kanske är det just i skuggan av slutet som människan finner sin verkliga glans.

Så höstlöven de viskar, medan de sjunker mot jorden. att allting måste försvinna för att verkligen ha levt. Och att det är i ögonblicket innan slutet som själva meningen med livet... brinner som allra klarast.

Copyright © AndLou