Sommaren tjöt iväg uppför Storgatan i hastiga knyckar mellan lårbenshalsar och knäveck, under svängande kjolar och gungande bröst, som en trollslända i ryckig flykt genom alkärrens unkna dunster. Här på Storgatan var det dock andra dunster som gällde. Damerna hade parfymerat sina svällande behag till det yttersta, och rimligtvis skulle ingen behöva gå och lägga sig med sig själv, om det bara kom an på parfymsatuerandets kamouflage av de verkliga kroppslukterna, som av den s.k. civilisationen förpassats ut i det opassande. Ja, även gentlemännen från kontorslandskapen ute på Thorsmans och Lever hade stänkt ner sina ärriga ännen med rakvatten och eau de cologne, för att förhoppningsvis senare kunna sammanblanda sina Old Spiceferomoner med de galanta damernas eggande utdunstningar. Det var midsommarafton, och det gällde att hänga med i svängarna. Solen dånade som en smältugn tätt över asfalten, och nätta flickfötter svävade i de decimeterhöga värmehägringarna bortöver Stora Torget, tätt följda av glansiga farbrorsblickar som slickade upp längs lårmuskulaturerna. Storfallosen skulle symboliskt resas nere vid Tovastugan, och hundratusentals mindre varianter, totalt tomma på symbolik, men stinna av livselixir och vibrerande av betäckningsfrossa, skulle resas ute i stugor och bakom knutar och inne i skogstätningar och ute i lövlundar och i nödstoppade myndighetshissar och felparkerade polisbilar i hela Sveriges alla befolkade trakter, i oreflekterat åtlydande av alla kategoriska imperativs Kategoriska Imperativ; det att under stånk och stön garantera kommande släktens uppdykande allteftersom på världsscenen! Ett kärt besvär!

BONNS BONNMORAKUR - PANG PÅ ROTBLÖTAN!

Traktorer och slåttermaskiner skulle lämnas åt sitt öde, och korna skulle sånär förbli omjölkade, där de stod i hagen med höjda huvuden och hårda juver och råmade på bonn, för att han skulle komma och hämta dem och tömma dem på mjölk, medan bonn själv såg till att tömma sig på annat, nu när moran drabbats av den för årstiden sedvanliga sjukan, för vilken det bara fanns en rejäl bot. Bonn kurerade moran efter förmåga och förstånd, och korna blev i sinom tid avmjölkade, men det fick ske i den ordningen. De varma kokropparna stod uppradade i ladugården, och mjölkmaskinerna surrade och sög. Ovanför kornas brunspräckliga ryggar, uppe i taket, intill den heta, dammiga lampan som lurade på självantändning, satt ett par kopulerande flugor och vibrerade. Hela naturen befann sig i en eller annan form av alstring. Det stod härliga till i den heterosexuella världen, och det var inte mer än rätt. För sjutton, hade man inte pulsat i drivor och huggit i skog en hel satans vinter, i mörker och kyla och inåtvända grubblerier? Hade inte kontorslamporna på myndigheterna brunnit från morgon till kväll genom hela den stelfrusna mörkerperioden? Damerna hade varit gömda i avtändande långfilsingar och otympliga polarutrustningar månadsvis på raken, och man hade inte velat komma på armlängds avstånd ens. Man substituerade med fantasier om de ekivoka hallåorna på Aktuellt och Rapport, och låg och möljde i sängvärmen så länge som möjligt. Nordborna och deras flugor och löss och katter och möss skulle grundligt ta igen den förlorade tiden. Annat var det på stenåldern, tänkte ett forntidsminne inne i ett mossigt flyttblock ute i Tuna Socken: Då var klimatet gynnsammare i Norden. Lövskogen var allenarådande, och t.o.m. vindruvor kunde skördas uppe i det blivande Mellansverige. Murgrönan bredde ut sig i klyftorna, och ville en man fägna sig med en stenåldersdam var det sällan någon skogsdag som var för kall för ett direkt fältmässigt åtgärdande på
platsen, för rövelen! Språngavgift var ett okänt begrepp som sov sött i framtidens sköte, tillsammans med det sentida bruket att be om lägringstillstånd. Pang på rotblötan!

SOMMARENS LILLA MILLA

Nere vid Täcka Udden rustades för dans. Hantverkarna spikade upp dansbanan igen, som förra året, och ute på piren i Stadsfjärden vinglade några småfulla småglin, vars gälla röster studsade ut över fjärden som smörgåskastade stenar över vattenytan.
Sommarens Lilla Milla satt blond och uppnäst i hamnen vid uteserveringens vita bord under Coca-Colaparasollen och slickade på en glass med en så fokuserad intensitet som om den varit något helt annat. Hon böjde den hit och hon böjde den dit, rädd att förlora den minsta lilla droppe. När hon var klar torkade hon av med servietten, och nöp kokett i den vita sommarkjolens tunna tyg, som i motljus var ordentligt transparent, som midsommarmodet och vanlig hyfs föreskrev. Hon var glad, nöjd och glad, över att ha sluppit från hemmets kärva grepp och maken som förtunnats till en rent Tove Janssonsk osynlighet. Hon såg inte maken längre, och därmed gled han ut i overklighet och periferi. Längst ut i kanten på den karusell vars nav utgjordes av Sommarens Lilla Milla hade den overklige och osynlige maken klamrat sig kvar så länge han kunnat, men till slut blev centrifugalen honom övermäktig, och han slungades ur hennes liv som en liten skitunge av en lekparkskarusell i sken. Nu satt hon fri och fräsch och kättjefull som en siameskatt i parasollskuggan nere i hamnen och nöp sig i behagen, för att de riktigt skulle pösa under näsorna på junidagens alla förväntansfulla ungersvenner. Hon gned det gräddbulliga bakstycket mot den vita uteserveringsstolen, och omgivningen drog efter andan. Lilla Milla var så överväldigande feminin att hon inte kunde hålla någonting på plats. Eggande former sköt fram överallt i blickfånget och pockade på uppmärksamhet, och hennes yppighet var av det slaget att hennes blotta närvaro var generande. Terrängen blev genast mer kuperad då hon passerade!

MERA BONNFLÄSK!

För resebyråernas och bankfilialernas alla smånissar och yuppie-epigoner var förstås dessa sagolika sommargodisar bara skådebröd, det sade sig sjävt. Sommarens Lilla Milla såg självfallet alltid till att lägga vantarna på något äldre, sommarklädda gentlemän med spets på det amorösa betyget. Det skulle vara klass, och det skulle vara stil, och männen skulle veta att väl sig skicka, men framför allt fick de inte vara några fjompiga velourmjukisar eller hundögda rödvinssocialister som egentligen bara letade efter mamma om igen. Lilla Milla hade för länge sedan fått nog av dessa skäggiga ylletröjor till överliggare från socialhögskolor och arkitektkontor i sin tillkämpade och småskurna småborgarintellektualism, sina gröna, skrynkliga manchesterkostymer och sina ängsliga och småplottriga kart till känsloliv. Fy hunna! Ja, fy för den lede, rent av! Kvasiradikala dummerjönsar i dummerjönskarriärer och radhus med maniskt nersnaggade gräsmattor och små bortskämda, överpedagogiserade skitungar till mönsterbarn med röda trehjulingar och uppblåsbara plastpooler innanför staketen, och små söta bjudningar, och Rod Stewartskivor, och konvenans och etikett och menande blickar och usch då och oj då och det kunde man just tro! "Hysteri bak sockrad min", sade Povel Ramel! Och hade man en endaste gång hört Dylans liveversion av "Tom Thumb ?s Blues" från Liverpool 1966 så visste man var man hade de här redan från början mycket gamla och passé typerna ur pseudovärldens upptrissade, krokodiltårssatuerade socialslusksaltruismer. Och det hade Lilla Milla. Hon älskade Povel, och Dylan hade tagit sig in genom alla hennes håligheter och målat upp en präktig surrealism i hennes innanmäte. Dessutom hade hon en gång haft en utsökt älskare med blanksvart lugg och sned bohemnäsa som läst Gunnar Ekelöf för henne hela nätterna, och Ekelöf hade också haft en del att säga om dessa samhällets små skenradikala, skendemokratiska, skenintresserade, skenlevande, direkt ur skendräktigheter dödfödda dumsnutar och anpasslingar, som svämmar över horisonterna och kultursidorna och socialförvaltningarna, utan att någonsin våga tänka en egen tanke eller utföra en egen handling. Snegla snegla snegla! Och psykologistuderandena sedan, tänkte Milla, och betéendevetarna: De hade problem! Ujujuj! För dem hade potträningen gått helt åt helsike, och de hade hamnat i en enda sörja av impotensfobier, kastrationsångest, Weltschmerz och Oidipuskomplex hela sörven, där de satt på sina kamrar och i sina studieceller och hängde över lärda avhandlingar om onaniproblemet, för att strax springa på tonårsdiskoteken och skaka skelett och fylla blodomloppen med alkohol till tröst, stackars satar. Och sedan, i tillnyktrad ruelse, sublimerade de sina misslyckade existenser i klädsamt tragiska uppsyner och kryptiska uttalanden om livets innersta väsen och den egna ädla bestämmelsen. Fy sate! Som om Freud och Jung och Adler och Erica Jong skulle kunna leda till ett hälsosamt driftsliv! Nej, bort det! Millas män skulle kunna ta för sig, och kombinera en viss älskvärdhet med en klädsam brutalitet! Klappa däruppe och stånga därnere, löd receptet på en lyckad midsommardans... Småglina hade ju knappt hunnit klamra sig fast förrän de ramlade av med rosiga äppelkinder och ostyriga frisyrer, och dröp av med den ömkliga svansen mellan benen. Lilla Milla hade lärt upp ett tillräckligt antal spolingar, och nu ville hon ha bonnfläsk!
- Mera bonnfläsk! tänkte Milla så att det ekade i hela kroppen.
När sommaren låg på som den gjorde den här midsommaraftonen tjänade dock smånissarnas höftklamrar till blickar syftet att förhöja aptit och libidös tametusan tills en värdig fåle uppenbarade sig i fållan.

SPRAKFÅLEN ATTILA

Det skulle inte dröja förrän dagens okrönte sprakfåle frustade in på Millas manege, yster och leksugen, i gestalt av den finske bergsingenjören Inkku Attila. Han satt några bord bort utanför Hamnmagasinet och läste en artikel om "Joka Lähtöön", den karelska författarinnan Sirkka Saukkonens senaste roman, i ett ex av Helsingin Sanomat, som han köpt i Pressbyråkiosken nere vid Busstationen. Han hade inget skydd av parasoll, men han hade solglasögonen på sig bakom tidningen som fladdrade och vek sig i vinden så han inte kunde koncentrera sig på recensionen. Han såg på romanens omslagsbild i tidningen: Där satt fröken Saukkonen som liten tanig tös med far och mor i utombordaren någonstans ute på sjön Saimaas öppna fjärdar. Hon log ett brett ungflicksléende och håret slog ut i sjövinden. Inkku Attila hade ett speciellt intresse av denna artikel i Helsingin Sanomat, för under en enda sagosommar för några år sedan hade han och Sirkka haft en extraordinärt dunderljuv tid tillsammans i Karelen, just vid sjön Saimaa. Till att börja med hade de träffats i diskoteket på Finlandsfärjan Viking Song en sen natt och skakat loss i "Ghostbusters". Sirkka hade haft en skrivarkurs på båten, och Inkku hade varit på anställningsintervju på Oxelösunds Järnverk. Det tände direkt, för Inkku var stark och bestämd, och Sirkka var glad och sugen. Sjön suger, som man säger! Och inte bara den... Hytten praktiskt taget bågnade av allt bökande den natten, och möblemanget hade sånär gått till spillo under Inkkus och Sirkkas alla hutlösa amorösa ställningstaganden på Finska Viken.

BRINNANDE TRAKTORDÄCK I KARELEN

Sommaren det året låg de inte på latsidan. De hyrde en sommarstuga vid en gård på ett ödsligt näs vid Saimaa, och när de trötta av älskog satt nakna och rosiga nere på bryggan i midsommaraftonen såg de hur kufarna på gården Porkala mittöver viken satte fyr på en hög gamla traktordäck för att fira sommarens höjdpunkt. En stinkande plym av giftig svart rök steg upp och drev iväg över skogen, så att förvirrade pärlugglor på sovgrenen tvärvaknade och flög iväg i
blindo mellan furorna. Sirkka och Inkku retirerade upp till stugan och satte fyr i saunan istället. Där rann lusten till igen - den var aldrig långt borta - och de famnade varandra på översta laven, så att svetten rann om deras glansiga kroppar i det dunkla ljuset från den igenimmade fönstergluggen. Hennes långa rågblonda hår, som svepte ner över den runda baken, omvärvde honom, och hennes vilda ögon klamrade sig fast vid honom genom ångdunsterna när de red lustans obönhörliga stötvågor. Utanför saunan var det solljus genom björklövsglitter och vågskvalp emot båt och brygga. Fjärdarna förlorade sig mellan barrsvarta fjärranöar, och bort över ryska gränsen formade molnen städ åt åskans bullrande smeder. Just där sommarstugan låg gjorde de uggledrömska gränsskogarna halt inför Saimaas bäverhaltiga lomropsvidder. När Sirkka och Inkku låg utmattade av kärlek i saunan, med sina medvetanden svävande i viktlös tanklöshet utöver insjöns yta, nåddes de av vindkastburna röstfragment i spridda sjok över viken, från traktordäcksbrännarna på Porkala gård. Borta i brunnen väntade ett par välkylda karjalaöl bergsingenjören och hans författarinna.

SKVATTRAM, LILJEKONVALJ & HÄGG

När Inkku gick och hämtade ölen hörde han en gransångare fila för fullt längre in i skogen. Dess vassa vässande skar tvärs igenom vindens sus i trädkronorna. Vita molntappar som bildats i termiken inne över den karelska landmassan på ryska sidan drev ut över Saimaas komplicerade mosaik av öar, vikar och fjärdar, från Lappeenranta ända upp till Savonlinna och dess stenburna bastioner, kring vilka tornseglarna svischade i branta vinklingar genom somrarna. Inkku Attila plockade en bukett med liljekonvaljer, skvattram och hägg, som han placerade i en grön kristallvas ute i myggdansen på verandan, där dagen gick varligt fram med de två människornas själar.

EN WALESARE I LAHTIS

Sirkka lämnade honom med buller och bång på en författarkongress i Lahtis senare samma år, när hon föll till föga för en walesisk poet och arkitekt
som rödhårig och whiskeyrusig svepte Sirkka ur Inkkus sfär med några välriktade dikter av Dylan Thomas som doftade av ljung och Atlant och slog knock på den karelska sagoberätterskan och hennes sinne för det utsökta.
Inkku hade inte en aning om att också walesaren snart blev lämnad av den ständigt sökande fröken Saukkonen, som med håret hängande ner över stjärten och fötterna tryggsamt inåtvända nödgades konstatera att det inte räckte med en god språkbehandling och arkitektfiltrerade Dylan Thomasdikter för att tillfredsställa hennes karelska libido. Hon hade genomfarit ett helt decennium av rejäl finsk psykoanalys, och lärt sig att vara absolut ärlig mot andra och trogen mot sig själv. Den rödhårige arkitekten slet fåfängt med versmåtten när den genomanalyserade fröken Saukkonen från Karelen skärskådat situationen och funnit walesaren inte vara tillräckligt het på hennes gröt. Inkku Attila skulle förmodligen inte mått bättre om han vetat att walesaren blivit så deprimerad över sin nesliga detronisering att han lämnat arkitektfirman i Helsingfors och stuckit till Indien för att söka glömma fröken Saukkonen i kodammets heliga timma vid Ganges strand i Varanasi.

RENDEZVOUS VID HAMNMAGASINET

Ett par år hade gått sedan dess. Sorgen och förtvivlan hade mildrats en aning, men påståendet att tiden är alla sårs läkare är bara en cynisk lakonism av någon som aldrig stigit ner i den bottenlösa smärtans renande syrabad, som bränner bort alla petitesser och ställer tillvaron på sin spets, medan allt det som var som mest bekant och nära och tryggt med ens blir främmande och fjärmat och fasansfullt, och universums hela ödslighet grinar emot en ur dopplereffekterna. Bilderna av den rågblonda sagoförtäljerskan hade bleknat lite i de inre synernas galleri, men i hans fingrar levde fortfarande minnena av hennes lekamens utsträckning och kontur, medan han satt under en kaskad av silvriga blickar från Sommarens Lilla Milla i Nyköpings hamn. Han kände hur de stack och kittlade, och han vek ihop tidningen om Sirkka Saukkonen och mötte Lilla Millas skärbrännare till blick, som nästan gav honom svetsblänk.
Han strök solglasögonen ur ansiktet och log med glittriga ögon och silvrig tinningcharm mot Sommarens Lilla Milla. Det var inte långt mellan borden. Inkku Attila tog sitt glas med mineralvatten och kryssade med Helsingin Sanomat under armen fram till henne mellan borden och parasollen.
Herr Attila var just en sådan karlakarl som Lilla Milla behövde för att få midsommaren genomförd på ett ståndsmässigt sätt. Han var ståtlig att se, och när han talade till henne steg en betagande finsksvensk brytning ur hans talorgans karismatiska modulation. Milla var inte senfärdig när det gällde, och midsommaraftonens kväll närmade sig obevekligt. Snart lekte hennes flinka fingrar över bergsingenjörens ansikte och hår, och hennes lilla fot strök uppför Attilas spända lårmuskulaturer under bordet. Blickarna de låste i varandra hade styrkan av armerad betong. Sorlet av glassätande populas vid borden runtomkring sjönk undan och förflyktigades i den dallrande luften över kajen. Parasollen fladdrade till då och då i de välgörande fläktarna utifrån hamnbassängen, och Lilla Millas transparenta kjol gled upp en bit på låret.

EN GLASSPINNE, EN FIMP, EN SLURK MINERALVATTEN

När de reste sig och vandrade iväg tätt tillsammans fanns inte mycket kvar som vittnade om det betydelsefulla rendezvous som tillfälligheternas såta spel med människors barn helt på egen hand regisserat: På det vita bordet under den fladdrande parasollen fanns ett till hälften urdrucket glas mineralvatten med Inkku Attilas fingeravtryck, en renslickad glasspinne och en mentholcigarettfimp med spår av Lilla Millas röda läppstift.
De korsade Hamnvägen och styrde stegen mot Tovastugan, där en folkmassa samlats. De hörde spelmanslaget någonstans uppe vid Slottet, och ställde sig i en grupp bussbefraktade lilahåriga damer från Cleveland och väntade. Sommarens Lilla Milla hade nu totalt glömt sin osynlige make, och bergsingenjören hade inte längre tid att gräma sig över sin karelska sagoberätterska som sprungit ut i Lahtis natt med en walesisk poet och lämnat en knivsudd bitterhet och en flyttbuss med smärta kvar i hans sinne.

STORFALLOSEN RESES

Hand i hand stod de vid Tovastugan när spelmanslaget marscherade in med en gånglåt och klykan sattes mot den lövade midsommarstången, vars huvudända lyftes från marken av starka armar. Med två rep och en klyka restes så sommarens Storfallos medan spelmännen gned sina stråkar febrilt fram och åter i stegrad takt, tills stången var på plats, som en urgammal folkloristisk instruktion till allt folket hur det skulle gå till när dagen bleknade och midsommarnatten strök människorna medhårs i slott och koja. Sämre bruksanvisning kunde man få! Och damerna från Cleveland ojade sig och stönade "how nice", "isn ?t that neat" och "by golly, that ?s cute". De såg ut som en flock ametistskivlingar i en
uppsättning av dansgruppen Vindhäxor, men de lät som en hel förlorad kulturs järnhårt tvångstänkande psykoanalysobjekt.

MIDSOMMARNOCTURNE

Sommarens Lilla Milla och bergsingenjören Inkku Attila behövde förstås inte trugas, och snart tråddes en lustiger dans på filten mellan enbuskarna ute på Lindbackes sydsida, dit de medelålders tu retirerat med en flaska kosso och sina naturliga drifter.
Sommaren öppnade stora famnen och inneslöt Lilla Milla och herr Attila i en humlebrummande, svalöverflugen ljuvhet, och deras älskog flöt ut i en dallrande intensitet över fält och hagar, skogsbackar och stubbåkrar, insjövikar och havsband över hela Sommarsörmland, och när skymningen föll, mild som en smekning, skymtade en skock vilande kor som varma urtidsminnen bort genom gräset, bort genom åren, och allt var en doft av nattyxne som steg ur blåa skuggor.
Glad och yppig sommar från NIDRON!