Mörkrädd för dagsljus.
Spökets hjärtslag är mina egna.
När jag blåser ut ljuset.
Är det inte för sista gången.
Utan snarare en hälsning till de jag inte ser.
De som alltid stått vid min sida.
Kackerlackorna äger nattens gator.
Jag somnar till lugnande melodiöst regn.
Någonstans ett vilset rådjur sörjer sina föräldrar.
Så även jag.
Önskar jag kunde trösta rådjuret.
Så kanske jag skulle känna mig någorlunda hel igen.
I mina tankar där fjärilarna leker råder total kaos.
Men imorgon blir jag åter mig själv.
Tusen och åter tusen isbitar smälter över min kropp.
Jag låtsas som om ingenting hänt.
Fastän det har hänt mycket.
Alldeles för mycket.
I min värld.
Av dagboksblad med ett liv i annat universum.
Jag säger godnatt.
Släcker alla lampor.
Kryper ner i säng fylld av höstlöv.
Ibland vill man bara vara.
Idag är en sådan dag.
Mahognyröd längtan får vänta.
Nu vill jag sova.
Jag ligger på sidan.
Låter livets poesi passera förbi.
Jag plockar några ord från trädet.
Bildar korta rader av känslor.
Överallt alla andra är.
Jag bara existerar.
Vad är skillnaden?
Egentligen.