Han sitter där på bänken i den gamla lekparken, där björkarna fortfarande sträcker sig mot en och samma himmel, där han en gång sprang barfota, som barn. Detta var pojkåren med sommar i lungorna och när världen låg där framför honom, som en sorts obruten horisont.

Han minns hur gruset sjöng under cykelhjulen, hur kvällarna var oändliga löften om äventyr i skymningen, doften av nyklippt gräs, klippt av handgräsklippare utan motorer, i en verklig verklighet som just då gjorde allt det omöjliga... möjligt.

Flickornas skratt bakom den gamla skolbyggnaden
ett ljud så lätt att det kunde lyfta stenar från gossarnas bröst. Han undrar ibland om det var kärlek eller bara upptäckten av att hjärtat kunde brinna utan att... de egentligen visste varför.

Sedan kom åren med måsten som sakta växte, som trappsteg av nödvändigheter. Han gick de stegen, ett efter ett, med händer som byggde, höll, bar, och sakta glömde hur vinden doftade där invid hans barndoms alle'.

Nu sitter han här, hans ansikte nu en spegel av tidens gång. Allt han ägde, människor, platser, ögonblick har dragit förbi som stilla båtar i minnets bäck, och ändå finns de kvar, djupt inom honom, som en mild refräng, men som ingen längre sjunger.

Han tänker att ungdom inte försvinner, den gömmer sig bara där i sprickorna, mellan de tunga andetagen, i doften av regn mot varm jord, i ett skratt han ibland tror sig höra, när som vinden tycks viska hans namn.

Ja, nu vandrar han där bland bilderna, inte längre helt säker på om de är minnen eller bara drömmar som han lämnat kvar där efter vägen. Tiden, tänker han, är ingen tjuv, bara en gammal vän som glömt varför han egentligen kom.

Och han ler, inte av nostalgi utan av förståelse, att varje ögonblick verkligen varit fullt tillräckliga, och att även det som gått förlorat genom åren, faktiskt och ändå... en gång varit hans.

Copyright © AndLou