Jag märker förändringen
inte som ett rop
utan som dagg i gräset —
tyst, men där.

Som att glida genom dimma
och först nu ana formerna
se hur världen rör sig långsammare
än jag någonsin tillät den.

Rödhaken landar nära
rådjuren står kvar lite längre
Kaffet smakar inte hast
utan närvaro.

Det viktiga blir att se
att höra vattnet
att känna tröttheten som en vän
att vara den sten någon lutar sig mot.

Åldern kommer inte som skugga
utan som ljus i vinklar jag aldrig sett.
Kroppen talar
och för första gången
lyssnar jag.