Skogen utanför är ett enda stort andetag, djupt, långsamt, nästan uråldrigt. Granarna, tallarna och asparna, lutar sig in mot väggarna som om de lyssnade, och vinden rör sig genom grenarna med den där särskilda visheten, som bara sena kvällar i oktober bär. Höstmörkret lägger sin tunga hand över skogen. Det är som om världen andas långsammare här, som om allt levande dragit sig tillbaka för att lyssna.

Ja, i den gamla stugan står tiden still, eller snarare den går i cirklar, som ringar på ett stilla vatten, trots att där inga stenar längre kastas! Det knäpper och suckar i de gamla brädfodrade timmerväggarnarna, likt gamla leder som minns rörelsen, när de stod som stolta furor. Varje ljud är en påminnelse om livets långsamhet, om hur materia själv bär minnet av det som varit.

Vindstrappans dörr suckar till ibland, som om någon däruppe vill påminna om att allting har en själ, även det som nu står stilla. Det knarrar i trappan, och jag tänker att även gamla stugvindar kan drömma, om de människor som en gång steg uppför den trappan med lyktor i handen, eller ner, bärande på något, som inte fick sägas högt.

Elden i kakelugnen talar ett språk äldre än orden, dess ljus rör sig över väggarna som tillfälliga mönster av tid och minnen, som vägrar att dö. Ja allt känns så oerhört närvarande. Jag ser hur skuggorna andas, hur de sträcker sig som tankar mot de gamla spända vävtaken, och söker något de aldrig nu riktigt kan nå på nytt. I detta enkla ljus, i detta knäppande mörker, blir allt filosofiskt, träet, elden, natten, ja till och med tystnaden bär en tanke om själva varandet.

Utanför är skogen ett enda mörker, men det är ett levande mörker, inte tomhet. Det omsluter stugan som en moder, med rötter djupare än tiden. Kanske är det just därför jag älskar denna stuga, för att sätta en gräns mellan mig och det oändliga, men samtidigt lämna en springa öppen, där vinden, mörkret och evigheten kan smyga in, och påminna mig om att vi alla, fortfarande faktiskt bara är och förblir gäster här.

Jag tänker att själen är som denna gamla stuga, den knakar i fogarna, minns alla stormar, men bär ändå ett stilla ljus i sitt inre. Ett ljus som inte försöker trotsa mörkret, utan samtala med det som en gammal vän. Och i det ögonblicket känns det som om stugan, mörkret och jag, nu är ett och samma väsen, på ett sätt, gammalt och trött, men ändå fortfarande... påtagligt levande.

Copyright © AndLou