Kardiovasken är en avighetsmaskin;
livet sabbar/snabbar på
men döden tar en jävla tid, timid

Jag filar på kroppen, täljer, späntar, spillvedar,
bunkrar, bullar & stoppar upp,
tvålfagrar, klär in, upp,
ser i spegeln, skyltfönstren, styltfönstren, ögonen, kors;
Jaggans lack,

men döden lämnar en och annan för sig själv
i Nyköping, New York, Nok Kundi, Niemisel,
i Abisko, vid konströsena i jåkken,
på knä i forsens 200-dels fotografisekund,
eller vid ett SAS-fönster
i 1970-talets grönländska 747-passage

Jag korthugger runt dag & stund,
runt fötterna långt därnere
i marknivåns leriga utomhus,
eller i rangliga meningsbyggnader,
och kanske på kalla palats-Mammon-marmorn,
ja, t.o.m. i Sibiriens gamla flodbankars mammutkött,
frameroderat ur permafrosten,
fyrtiotusenårsstanken vällande runt fotknölarna
medan livets de facto sveper över kondensstrimmehimlen
i Andreij Tarkovskijs offer,
eller väser i ålderdomens sprakande kaminer,
i dödsögonblickets tvära inbromsning
vid händelsehorisontens black om fotonen

Livsförföringen lockar som Odysseus' sirener,
men döden lägger läckra lapis lazulilocket på,
låter potatisen hårdkoka brådrasket plåtslamrigt
i ljudkonstighetens fulla lust,
uppsynen uppsugen genom köksfläktens stryprör,
den barfota livsnödvändigheten trivialtrampande
över trettiotalskorkmattans unkna yta
i nervösa dagligheters kaukasiska kroppsegenheter
och fala föreställningar om överlägsenhet,
dunk i gravitationen,
upp i rök!