Genom markens gran och ris
i en vandring utan stopp
går vi krökta, stora, gråa
mullrar bara då och då
kan dock tyckas ståta stilla
ty vi lever mycket längre
än det öga som betraktar
och i bästa fall förnimmer

Vådlig lek är det att bära
sådan kropp som vi får göra
och ibland går det så illa
att det rasar från vår rygg
Då är bäst att inte nalkas
Varken kvickhet eller lä
skyddar mot en sådan fasa
Håll ditt steg

I den våta tunga mossan
har det traskats långa tider
rivits upp och läkt igen
Regnet rusar över hjässan
piskar flinten, pinar huden
sköljer över det som dväljes
under vattenstinna filtar
Åren går

Ni som inte sett oss födas
aldrig skall ni se oss dö
eller höra berget andas
när ni än till sådant huvud
i ert högmod klättrar upp
Men ni ser nog hur vi kröks av
tid och ålder, hur vi vittrar
när ni vankar lättjefullt i dalen fram.



7/10 2025