I gryningen syns intet särskilt på logen
Den dammar som vanligt, man sopar den ren
så gott det kan göras, sin städvana trogen,
för leklystna, vilda och dansande ben
När solen går upp är den stilla minsann
ett sovande väsen helt ofantligt lik
i gråbrun kulör, gäckar folkets panik
och kan varken kallas för glad eller grann

I dikena porlar det snart inte längre
det glittrande sköna skall tacka för sig
tills åter var glipa bland molnen blir trängre
och regnskuren ropar sitt dundrande hej
Dit dröjer det dagar, såvitt man kan se
och sipporna suckar, såvitt man det hör
när knappt ens en vindpust dem svalkande rör
Nu undrar de kanske vad härnäst skall ske

Bekymret tycks ringa för ungmön den bleka
som börjar sin vardag med lätt gymnastik
Hon sträcker ut ryggen med nos som vill peka
åt fönstergardinen på träkarmens spik
men vrider sig något, får syn på sin kam
Den tar hon och fägnar sitt gyllene hår
och gör en frisyr med ett band av resår
blir så liksom äldre, en vacker madam

Om morgon och förmiddag skurar hon köket
gör frukost till syskonen, mjölkar en get
I farten hon klarar av resten av stöket
Allt vad som skall göras i förväg hon vet
Det blir ganska mycket av dessa bestyr
men detta hon finner sig godvilligt i
för hon när en dröm om en kväll som skall bli
den bästa hon upplevt, och timmarna flyr

På eftermiddagen är tvätten det enda
av arbete som henne nu återstår
Till baljstugan går hon sin väntade vända
och drömmer alltjämt, som vi alla förstår
Hon gnuggar och svettas tills timman blir sen
till slut blir hon klar och går trallande hem
då kyrkklockan dånande just slagit fem
och solen står fager i kvällshimlens sken

Den finaste klänningen skall hon få bära
till denna en sjal och en brosch som hon ärvt
Så klär man en ungmö till aftonens ära
– i färggranna tyger och välstruken lärft
Snart skall det begynna, hon säger farväl
när klockan blir sju, och hon vinkar så glatt
försvinner i fjärran, det är inte natt
och om det än vore, vad alls kan gå fel

Vid logen är festyran ypperlig redan
när ungmön med längtan i håg efter dans
sig visar och plötsligen undrar vad sedan
skall hända om aldrig hon ges någon chans
Den farhågan flyger dock genast sin kos
när storbondens son henne tar under arm
och valsar med henne, betagen och varm
bedyrandes hon är den vackraste ros.



29/4 2025