Han vaknar på en strand, där tystnaden på något märkligt sätt kändes äldre än själva tiden. Vilket kanske också faktiskt är en sanning!

Sanden den ligger som ett fragmenterat minne över hans hud, varm, men obekväm, som en rest av något han trodde att han lämnat bakom sig. Havet andas långsamt, rytmiskt, som om en gammal dröm fortfarande försöker tala till honom. Ingen vet hur han hamnade här, inte ens han själv. Det enda han vet är att något måste ha fört honom hit, och inte vinden, inte vågorna, utan något djupare. En inre metafysisk skeppsbrottsrörelse, efter en långsam förlisning av hans... sargade själ.

Han ser ut över vattnet. Det är stilla nu, men i stillheten finns ett eko av inte bara stormar utan även katastrofer. Kanske är detta platsen dit man kommer när man inte längre orkar ljuga för sig själv... och andra. När varje rus har förlorat sin tröst, varje flykt sin riktning. Här, på denna ödsliga strand, är allt barmhärtigt naket. Inga namn, inga roller, inga begär. Bara en man och hans ofullständiga minne.

Det slår honom att det inte är världen han flytt ifrån. Han har flytt från sin egen blick, från spegelns kalla uppriktighet, från de tysta stunder då sanningen började viska till honom. Han har flytt genom flaskor och knäppkartor, genom nätter som aldrig tog slut, genom löften som rann ut med gryningen. Varje flykt bar honom längre ut till havs, tills inget land längre syntes. Och kanske var det då, i den sista stormens mörker, som han släppte taget, lät sig föras hit av någon obeveklig, men kanske ändå barmhärtig kraft.

Ja för han hade så länge stapplat runt där mitt i livet, på den så konstlade scen, som han alltid kallat sin, och med all sin ångest där mitt i dansen, den dans han dansat, bedövad av morfin. Och när sedan morfinet gav honom optimal effekt, ja då kände han plötsligt ...full kontroll

Men nu ligger han i där i den dansens efterdyningar, på denna strand som inte är någon egentlig plats, tänker han, utan ett nytt tillstånd. En mellanvärld där man långsamt återvänder till sig själv. Där havet blir en metafor för medvetandet, djupt, skrämmande, men också renande. Kanske är det så, att man först måste förlora sig helt för att kunna återfinna någon form... av vett och sans.

Han känner hur solen bryter genom dimman. Ljuset är inte triumferande, utan varsamt, nästan sorgset. Det lägger sig över stranden som en tyst förlåtelse. Han förstår att det inte längre finns något att fly ifrån, bara något att återvända till, det levande, det närvarande, det sårbara i att vara människa.

Havet ligger där framför honom, oändligt och oförsonligt. Men för första gången kan han se skönheten i detta så naturligt vackra. Och där, i den första riktiga stillheten på åratal, reser han sig. Inte som den han var, inte som den han trodde sig vara, utan som någon som äntligen vågar möta sin egen lättare, och aningen mindre ångestfyllda... andning.

Copyright © AndLou