Jag låg på mitt bittersta en dag i slutet av sjukdomen,
opererad och därför tjockt okunnig om omvärlden.
Jag var som ett nyfött barn, hjälplös och ej till nytta
för annan än den som blivit

avdelad att sköta sina sysslor på avdelningen för skaran
av hopplöst hjälplösa. Även sedermera om än hämtat
jag mig så småningom, efter redan något halvår ansågs
så återställd att jag med nöd

och näppe kunde klara mig själv, ej detta kunde göra
ansåg min trogna väninna, som skötte mig och mina
behov med någon hjälp av mig själv, som icke länge
kunde lockas att hålla mig från

matlagningen. Detta som alltid legat mig halvt om hjärtat,
drog och slet i det som var kvar av mig. Jag som även tid-
i-gare blivit ordinerad motion, vila, intag i visst nog av föda,
av läkare mig stundom besökt

under årens lopp. Min lust och mitt samvete slogs en smula,
brottades i kropp samt själ. Där kroppen ville ordinera vila,
ville istället själen allt annat än slå sig till ro. Den lät sig
stundom övertalas, samt ofta så ej.