Tjugo vintrar har passerat över det grå vattnet,
Snön var tyst, vid Norrströms strand.
Ett gammalt ljus stod på vakt i fönstren,
Som växte i min själ, ju längre nätterna blev.
En stad, vävd av is och marmor,
Som döljer sitt hjärta i fjordarnas djup.
Dess hud var kall, men dess hjärta sträcker sig över tusen år,
Denna stad i norr, på tröskeln till en saga.
Men du var det röda miraklet jag inte väntade mig,
Liksom ett löfte, mitt i det vita och frostbitna.
Där marken frusit, och även hoppet tröttnat,
Spräckte du isen, den Ros av Stockholm som blommade.
Varken vindar böjde den, ej heller snöstormar dämpade dess färg,
Den trotsade hela säsongens mörker.
En envishet fanns i dess rot, en livsglädje,
Mot frånvaron läste den oss sin existens.
Du är skuggan av ett minne som skalats från tiden,
Doften du lämnade kommer bortom tjugo år.
Alla ser staden, jag ser endast den färska rosen,
Jag vet att kärleken som slagit rot aldrig kommer att vissna.
Nu har den där anteckningsboken blivit ett bibliotek i mitt hjärta,
Och du är det heligaste registret i det biblioteket.
Varje ord förvandlas, genom en befallning, till verklighet,
Varje rad du skrev, är min livsspegel.