Hon speglar vad du erbjuder kvinnan som blomstrar när den ses.

Hon är inte en fast låga, utan en veke som väntar på värmen från din eld. Inte en staty huggen i längtan, utan lera som lyssnar på dina händer.

Du tar inte emot henne – du tar emot ekot av din egen närvaro. Om du anländer med tystnad kan hon bli en tystnad. Om du anländer med åska kan hon bli en storm.

Hon är inte samma kvinna för varje man som ropar hennes namn. Hon är den version som din energi bjuder in.

En mötte henne när hon hällde upp ur en tom kopp och kallade det kärlek. En annan mötte henne när hon hade lärt sig att smutta ur sin egen brunn och bara erbjuda det som flödade över.

Hon är inte en spegel – hon är ett prisma. Och ljuset du ger avgör vilken färg hon kastar.

Så fråga inte vilken sorts kvinna hon är. Fråga istället: vilket slags utrymme har du skapat för henne att bli.