Jag vet inte om han och hon är medveten om att verket i sin djupaste innebörd är en i det närmaste identisk avbildning av dennes/dennas grad av komplexitet som psykisk varelse.

Det skulle betyda att ju "svårare" verket ter sig för åskådaren/läsaren, ju mer komplicerad är ock konstnären/författaren.

Ok, det kan tyckas självklart och så förstår kanske de flesta sakens natur.

Subjektet självt är ofta så involverad i sitt skapande att han/hon dock inte ser att det är sig själv han/hon gång på gång skapar/försöker skapa...utan att lyckas. Ju fler verk, ju fler misslyckanden.

"Han var ju så produktiv", säger man om den hädangångne konstnären/författaren. Ja det tror fan det eftersom han hade fastnat i sig själv så grundmurat att han aldrig förmådde ställa sig vid sidan av sig själv och bara nöja sig med vad han såg. Antingen såg han ingenting eller så dög han inte i sina egna ögon.

Jag har själv varit där och det är ingenting jag är stolt över men inte skäms jag heller.

Det jag försöker säga är bara att ju ensammare och ensligare själsliv du bär på som konstnär/författare, ju lättare är det att fastna i tron på att nästa verk ska bli det största och bästa...dvs då kommer jag att vara nöjd...med mig själv...men ack nej.

Det eviga skapandet påminner om det eviga missbruket. "Jag kan sluta när jag vill"...( men jag är inte färdig än/jag har inte fyllt upp min tomhet än ).

När missbrukaren först på olika, kanske fantastiska sätt klarar av att sluta missbruka, händer nånting PÅ RIKTIGT.

Det som jagats efter kanske ett helt liv visade sig finnas tillgängligt på ett sätt subjektet aldrig vågat tro på eller aldrig vågat pröva.

Livet blir inte bättre, skönare, större, ju mer du skapar eller förstör utan det blir mer vad det är. Ganska grått och trist. Och du blir inte mer du, ju mer du skapar eller förstör utan snarare bara mer av allting. Plötsligt kan du ta in andra människor i ditt liv för nu har du gjort plats för dem.

Konstnärer och författare är uppfyllda av sig själva. Ofta så till den milda grad att berättar man för dem att man inget vet om deras skapande så betyder man ingenting för dem.

Det är ingen stor människa som reagerar så. Det är en liten stackare.

En helt vanlig trist, tråkig människa kan psykiskt och själsligt sett vara mycket mer äkta och mogen än den störste skaparen.

Det kan vara bra att veta för föräldrar som tror att barnen blir lyckligare av att bli nåt mer än vad de är.