Människor som är sönderprogrammerade sen barnsben. Hur ska man kunna förändra ett sånt tillstånd, en sån livsstil? Man går till det otroligt tråkiga jobbet där alla pillar med sina älskade mobiltelefoner under lunchrasten. Man konsumerar, tittar på TV och går och lägger sig i en stark känsla av död och en total meningslöshet som tar stryptag om den sista glädjen och hoppet. Pliktskyldigt sex med frugan som har börjat med att somna mitt i samlaget. Man går upp tidigt som fan när det är kolsvart ute i en stark känsla av alienation och en maskinmässighet. Man är en zombie på jobbet men håller skenet uppe. På Netflix finns en chans att glömma bort sin förbannade existens. Frugan som är full varje fredag och lördag. Livet är ett straff. De vuxna barnen som också är uttråkade av livet, den fullständigt förutsägbara snurrandet i livets rondell. Fast det är ens plikt att försöka verka glad, positiv och optimistiskt, ett gott föredöme. Men man tänker allt mer ofta på självmord. Att få ett slut på den förnedrande skiten. Allt gick snett redan i den tidiga barndomen med föräldrar som var helt väck. Beteendeprogrammerad cyklar man till sitt arbete som är en sorts psykiatrisk klinik. Om några år är man pensionär och vad ska man syssla med då? Sitta och stirra in i väggen? Frugan har en fullt utvecklad alkoholism plus alla tabletter hon stoppar i sig.
Hon har börjat vandra omkring i kulvertena under sjukhuset. Undrar om det finns någon bra film på Netflix? Undrar om det finns något helt annat sorts liv man skulle kunna börja leva för att bli sprudlande lycklig? Att känna sig som död inombords när man är 60 år gammal och känslan att allting är alldeles för sent.
Vi går ut i skogen och gråter tillsammans.