Den första ser jag som den från spädbarnsmamman.

Den andra ser jag som den från dig själv och det allvarliga jaget utan självdistans och således humor.

Utan självdistans/humor kan du inte utvecklas utan du springer runt som råttan i hjulet och hoppas på hjälp utifrån till att stanna hjulet så du kan kliva av.

Det sägs att Woody Allen gick i psykoanalys över tio år. Han hade humor och självdistans som många judiska komiker har.

Men blev han fri ? Jag frågade min egen analytiker. Delvis svarade han. Utan analysen kanske han blivit mördare. Nu blev han "bara" sexuellt insnöad på barn/tonåringar. Han kom visst undan med det vilket var så fel.

Många djupt psykiskt skadade känner att de aldrig blir fria från sina helveten. Kan de överhuvudtaget utveckla humor, dvs självdistans ?

Absolut men inte många använder sig av möjligheten ty de tror att de SVIKER. Inte bara sitt helvete, sin sorg och ilska utan även dem som gjort illa...dvs det skulle ge känslan av att ha separerat från barndomsjävlarna. Och så länge man inte är säker på att man överlever på egen hand så kan man inte släppa dem som gjort ont.

Man kan prova och se om det går att skratta åt sitt öde. Överlever du det ?

Eller ska sorgen få bli din svarta, långa, levande död ?

Man är inte fånge. Man väljer det. Låter det hårt, rent av sjukt ? Let it be then.

Have a try !

För tänk om du får veta på dödsbädden att livet bara var ett skämt och nån frågar "gick du på det"?