Ibland är jag så nära
att jag kan se konturerna,
ana dess form,
lukterna, ljuden, fingrarna,
den suddiga handen

Sedan försvinner det
upplöses
suddas ut
blir till orangea prickar
bakom ögonlocken

Så många gånger
har jag begravt det
sörjt
givit upp
stängt dörren

Så många gånger
har jag grävt upp
och försökt dissekera
jorden
spåren
stenarna

Men det finns
aldrig där för att beskåda
och förstå

Allt dör i ljuset
förutom barndomen,
den bleknar bara lite
som ett semesterfoto från 67