*
Jag kommer aldrig att förstå. hur min bästa vän Inger lurade mig att tro att hon tyckte om mig och alltid ville väl. Vi gav varandra fina presenter både till jul och när vi fyllde år. Om hon varit elak eller negativ rättade hon till det med att skriva ett brev där hon förklarade att hon inte menat något illa, att det berodde på att hon fått veta hon hade en livslång magsjukdom - och som hon nu måste medicinera mot hela livet. Hon bjöd mig hem och serverade nybakta bullar och gott kaffe. Efter att vi tagit en lång vinterpromenad, under vilken hon förklarade om och om igen hur mycket hon gillade mig och försäkrade att jag var hennes bästa vän. .

När jag skulle gå skickade hon med en liten present. Hon sa just det att det bara var en liten sak för skoj skull och för att jag var värd det. Det var en plånbok i mjukt och vackert äkta skinn som jag hade pratat om flera månader tidigare. Inger var enormt skicklig på att föra mig bakom ljuset och om hon märkte att jag kanske anade något fixade hon det snabbt. Hon fick mig att känna stark gemenskap och verklig kärlek till henne. Nej, jag anade ingenting. Hon var så god.

Det hände att hon tappade masken. Svor och skällde ut mig och talade om hur dum jag var och att jag måste skärpa mig. Hon sa hej då! och slog igen dörren med en smäll. Det kändes som en örfil och jag tänkte aldrig mer, aldrig mer!!

När jag var hemma igen efter att ha besökt henne i hennes lägenhet grät jag. Telefonen ringde och jag hoppades det var min nya kille. Men det var Inger som bad om ursäkt och förklarade "du måste försöka förstå, jag blir aldrig fri från den här sjukdomen". Och jag fick naturligtvis enorma skuldkänslor. Hon lovade att jag skulle få något riktigt fint denna julen, för att jag var så förstående och jag betydde så mycket för henne. (Det där tror jag faktiskt var helt ärligt.)

Den kvällen gick jag och la' mig tidigt och sov hela natten. Varför jag trodde att det värsta var över nästa morgon. Allt skulle ordna sig, tröstade jag mig själv.

De följande tio åren blev jag upptagen med en stor kärlek i mitt liv. Och jag fick slita mig från Ingers sura uttalanden om att jag inte tycktes bry mig längre. Men som tur var vågade jag gå emot henne och förklarade att jag träffat någon jag ville dela mitt liv med och hon fick vänta tills jag kunde besöka henne. Min älskling, han gjorde mig så stark och jag kunde för första gången i mitt vuxna liv känna äkta lycka. Jag började säga ifrån och Inger vågade inte gå emot mig som tidigare. En dag besökte jag henne och vi hade en fin lördagkväll med pizza och vin. Inger kunde berätta att hon träffat en kille och att de skulle träffas igen.

Det märkliga hände att det var rätt man för henne och ett år senare letade de bostad. Vi blev två par som åt middag hos varandra och hade flera år av en riktigt fin gemenskap. Inger hade definitivt förändrats. Och jag var övertygad om att det var hennes kille och att livet äntligen, efter ungdomsåren, börjat lägga sig till rätta för oss båda. En fantastisk tid följde.

Trettio år senare är vi bittra fiender. En dag sprack bubblan och det som inte fick sägas mellan oss sades till sist. Det är oerhört sorgligt och jag letar fortfarande efter ett sätt att förlika mig med mitt öde med Inger. Iland blir jag fruktansvärt ledsen och frustrerad över vad hon har gjort mot mig. Andra gånger kan jag fortfarande känna en stor kärlek till henne.

*