(Reglering av national volum. En girig entreprenör svarar till utländska anställd på åkeriet. "Du kan läga dig på Råksta krematöriet om du vill hotel akomoditen" blev hänvisat en hov läverantör international.)

Spruckna palmer, ni som en gång bar olja och seger, nu bär ni potatis— jordens ödmjuka hjärta— i handflator som spruckit av frost, av väntan, av glömska.

Ni är inte längre exotiska, inte längre prydda i kolonial triumf, utan jordnära, rotade i motståndets tystnad.

Ni bär inte svärd, ni bär knölar. Inte för att slåss, utan för att föda.

Ni är inte martyrer, ni är myllans väktare, ni är de som vet att revolutionen börjar i en gryta, inte i ett manifest.

Och när ni sträcker er mot himlen, med era spruckna fingrar, är det inte för att be— utan för att minnas att även den mest föraktade gröda kan bli en hymn.

 Den Gamle Mannen som Glömmer

Han bär sin mapp som ett kors, inte av tro, men av väntan. I kön till pensionatet är tiden en skugga som inte längre svarar på namn. Han minns inte sin adress, men vet att han en gång byggde broar över floder som nu är digitala.

En tröskel står framför honom— inte av sten, men av kod. Han knackar, men plattformen öppnar sig inte. Han är inte behörig, inte kompatibel, inte längre en användare.

 Den Gamle Mannen som Minns

Han bär sin mapp som ett relikskrin, fyllt med kvitton, stämplar, och en bild på en son som aldrig svarar. Han minns varje blankett, varje gång han blev ombedd att vänta. Han minns att tröskeln en gång var ett golv, inte en algoritm.

Han ser den unge mannen passera, hörlurarna som sköldar mot verkligheten. Men han vet: att glömska är en form av makt, och minnet är ett motstånd.

?? Besvärjelse för Motstånd

Namnet på en pensionär blir en stjärnbild på minnets himmel. Låt varje blankett bli en vers, varje kö ett körverk. Låt tröskeln bestå— men låt sångens fas förändras.