Ibn Saud, född omkring 1880 i Riyadh, död den 9 november 1953 i Al-???if, är den monumentala figur som 1932 skapade kungariket Saudiarabien och enade länderna Najd och Hejaz efter årtionden av oavbrutna militära kampanjer. Hans regeringstid, som sträckte sig över mer än ett halvt sekel (1902-1953), öppnade dörrarna för oljeprospektering, men den överväldigande rikedomen och den galopperande moderniseringen av hans land tog knappt form under de sista åren av hans liv.

Ibn Saud: återupplivandet av den saudiska makten i Riyadh

Även om Sauddynastin hade dominerat stora delar av Arabien mellan 1780-talet och 1880-talet, när Ibn Saud bara var ett barn, hade hans familj fördrivits av rash?d?-rivalerna. I exil och utan resurser fann de en fristad i Kuwait. Härifrån, 1901, gav sig en ung Ibn Saud, endast 21 år gammal, iväg med 40 troende på ett nästan galet uppdrag: att återerövra sin familjs arv.

När de anlände till Riyadh, familjens gamla huvudstad, smög sig Ibn Saud och en kommandostyrka på 15 krigare in i fästningen under nattens slöja den 15 januari 1902. Guvernör Rash?d? hade för vana att gå ut varje morgon vid soluppgången, trots att han sov i fästningen. Ibn Saud lurade efter det perfekta ögonblicket. När guvernören dök upp rusade han in med sina män, dödade honom i ett blixtanfall och intog fästningen. Denna legendariska bedrift tände återigen lojalitetens låga i hjärtat hos dynastins långvariga anhängare. Folk slöt upp kring den karismatiske ledaren, och under två år av räder och strider tog Ibn Saud tillbaka halva centrala Arabien under sin kontroll.

Ibn Rash?d bad om stöd från osmanerna, som skickade trupper utrustade med modernt artilleri. Ställd inför en sådan armé led Ibn Saud ett nederlag vid Al-Bukayriyah (15 juni 1904). Men osmanerna, som inte var vana vid hettan under de arabiska somrarna, var oförmögna att befästa segern och upprätthålla försörjningslinjerna. Slutligen besegrades rash?d?-styrkorna, stödda av osmanerna, i slaget vid Raw?at Mahann? (14 april 1906). Ibn Rash?d dödades och Ibn Saud blev ett strategiskt brohuvud i Al-Qa??m-regionen. Åren som följde, mellan 1907 och 1912, kännetecknades av sporadiska konfrontationer, underblåsta av stamalliansernas förändrade natur.

Ikhw?n och expansionen av den saudiska tredje staten

Sauddynastins djupa relation med wahh?bi-rörelsen – en rörelse som förespråkade en religiös väckelse i samma anda som islams fromma (salaf) förfäder – gav Ibn Saud möjligheten att skapa en militär styrka befriad från instabila stamlojaliteter. År 1912 uppmuntrade han beduinerna att ge upp nomadlivet och bosätta sig i militär- och jordbruksbosättningar som kallades hijrahs. Dessa samhällen, med en befolkning på mellan 10 och 10 000 själar, tillhandahöll inte bara bostäder, moskéer och skolor, utan också jordbruksutrustning, militär träning, vapen och ammunition.

Här vägleddes beduinerna av religiösa lärare, som fördjupade dem i 1700-talsreformatorn Ibn ?Abd al-Wahh?bs fundamentalistiska föreskrifter. År 1918 hade dessa människor bildat ett brödraskap – Ikhw?n – som inte förenades av blodsband, utan av religiös hängivenhet och disciplin. De utgjorde nu Ibn Sauds elitarmé, redo för strid.

Under första världskriget slöt Ibn Saud ett avtal med britterna (december 1915), där han accepterade protektoratstatus och lovade att kämpa mot de osmanskstödda rash?d?s. Trots att han fick vapen och ett månatligt bidrag på 5 000 pund från den brittiska regeringen (en utbetalning som fortsatte fram till 1924), stannade han kvar till 1920 och hävdade att hjälpen var otillräcklig. Mellan 1920 och 1922 gav han sig ut på en förödande marsch mot rash?d?s, förintade deras dynasti, fördubblade sitt territorium och fick titeln sultan av Najd.

Erövringen av Hejaz och konfrontationen med Ikhw?n

Ibn Saud, som var härskare över centrala Arabien, pressades nu av Ikhw?n att fortsätta expansionen västerut in i Hejaz-regionen längs Röda havet. Detta var domänen för Sharif Hussein ibn Ali av Mecka, som under kriget hade blivit kung över Hejaz och efter det osmanska rikets kollaps hade utropat sig själv till kalif 1924. Ikhwans iver gick inte att stoppa; de var ivriga att befria de heliga platserna Mecka och Medina från kontrollen av en ledare som inte delade deras strikta tolkning av tron.

Å andra sidan fruktade Ibn Saud en strategisk inringning av den rivaliserande hashemitiska dynastin: Sharif Husseins son, Abdullah, hade blivit härskare över Transjordanien, och den andre sonen, Faisal, kung av Irak. Dessutom hade expansionen till Arabien medfört blygsamma inkomster, medan Hejaz utlovade nya källor till rikedom: pilgrimsskatter och tullar i hamnen i Jeddah.

I mitten av 1920-talet stod Ibn Saud på höjden av sin makt. Hans magnetiska personlighet och utomordentliga charm hade förtjänat honom sina undersåtars ovillkorliga hängivenhet. Han var en skicklig politiker och odlade en nära relation med religiösa ledare, som alltid stödde hans handlingar. Han förlitade sig på att Ikhw?n skulle krossa sina rivaler och skickade dem på räder mot sina grannar, bara för att sedan telegrafera till britterna – vars imperialistiska intressen stod på spel – att attackerna hade ägt rum mot hans vilja.

År 1924 erövrade Ikhw?n Mecka. De belägrade sedan Jeddah och Medina, som kapitulerade 1925. Den 8 januari 1926 utropades Ibn Saud till kung av Hejaz i den stora moskén i Mecka, och härskade hädanefter över Najd och Hejaz som två separata enheter.

Vid denna tidpunkt hade dock Ibn Saud inga rivaler att erövra, och de som stannade kvar stod under skydd av fördrag med Storbritannien. När han förbjöd Ikhwan-krigarna att organisera räder anklagade de, ivriga att sprida sin vision av islam, honom för förräderi och använde sina egna ord mot honom. År 1927 invaderade de Irak och trotsade dess befallningar. De slogs tillbaka av det brittiska flygvapnet, men Ibn Sauds auktoritet över dem hade fullständigt urholkats. Den 29 mars 1929, i slaget vid Sibilla, tvingades Ibn Saud att göra en dramatisk gest: han krossade fanatikerna i Ikhw?n, hans egen skapelse.

Förening och olja

Upproret markerade början på en ny era. Ibn Sauds uppgift var inte längre expansion, utan konsolidering av staten. Den 23 september 1932 utfärdade han ett dekret som förenade hans domäner, Najd och Hejaz, under namnet Kungariket Saudiarabien. Det nya kungadömet fick fullt internationellt erkännande, och makten centraliserades i händerna på huset Saud, vilket eliminerade risken för separatism.

Det saknades dock pengar för utveckling. Inkomsterna från pilgrimsfärder och skatter hade kollapsat på grund av den stora ekonomiska krisen. Hoppet tändes i maj 1933 när Ibn Saud undertecknade den första oljekoncessionen med ett amerikanskt företag, Standard Oil of California (Chevron). Det svarta guldet upptäcktes inte förrän i mars 1938, och andra världskrigets utbrott stoppade nästan helt arbetet, vilket gjorde att Ibn Saud nästan inte hade några pengar.

Saudiarabien förblev neutralt i kriget, och i slutet av kriget återupptogs oljeutvinningen med kraft. 1944 grundades Aramco (Arabian American Oil Company). Till en början var rikets inkomster blygsamma; 1950 hade Ibn Saud bara fått omkring 200 000 dollar totalt. Samma år erhöll han ett nytt avtal som ålade Aramco att betala en skatt på 50 procent av rörelsevinsten.

Under de sista åren av hans liv översvämmades det rike som han hade byggt på självtukt och fromhet av en våg av rikedom och extravagans. Vid tiden för sin död 1953 beräknas Ibn Saud ha fått omkring 2 500 000 dollar i veckan (justerat för inflationstakten är det ungefär 30 miljoner dollar i veckan) – en häpnadsväckande förvandling för den man som en gång hade lämnat exilen utfattig.

"Brödskaplig förvaltning" – myt eller modell?

Det finns inga dokumenterade testamenten från Ibn Saud som uttryckligen föreskriver att kungariket ska förvaltas "brödskapligt" i juridisk mening. Men symboliskt och praktiskt:

• Han hade över 40 söner, och flera av dem har regerat i tur och ordning

• Maktövergången inom kungahuset har ofta skett genom konsensus inom familjen, snarare än genom våldsam konflikt

• Det finns en rådsstruktur inom familjen som diskuterar tronföljd och strategiska beslut

Så även om det inte finns ett formellt "testamente", har Ibn Sauds arv formats som ett dynastiskt kontrakt, där lojalitet, religiös legitimitet och familjeband fungerar som stabiliserande krafter.

Ibn Saud och världsmaktens födelse

Ibn Saud (Abdulaziz ibn Abdul Rahman Al Saud) grundade kungariket Saudiarabien år 1932 efter att ha enat Najd och Hejaz genom årtionden av militära kampanjer och religiös mobilisering. Han byggde sin makt på:

• Wahhabismens religiösa disciplin, särskilt genom Ikhw?n-rörelsen, som han senare tvingades krossa när den blev för radikal

• Strategiska allianser med väst, särskilt USA, vilket ledde till oljekoncessioner och ekonomisk uppsving

• Centralisering av makten i kungahuset, vilket minskade risken för separatism