He burns behind melting hourglass
in Tazmamart.
And freezes with frost cracks in
his ribs.
In pain he turns,
becoming a Moroccan star.
A life the tyrant sought,
to have almost destroyed.

He eats his dinner still in Paris halls.
A scorpion’s click underfoot,
roaches and snakes
are his closest friends
He guards a secret
tyrants never thralls,
Entombed alive,
his torment never ends.

The air became a poisoned,
choking breath.
He saw the sun
just twice in ten long years.
He laughs through
a ceiling’s chemical drip
Each gasp he drew
was closer still to death.
Yet hope endured
across those endless years.

A human kind no dungeon ever bends.
His will unbowed, his spirit never ends.
He carves a map of stars in his mind
the walls echo

I exist!
----------------------------------------------------------------------

Ali Bourequat, (f 1932). Född i en välbärgad familj i Marocko, med nära band till kungen och hovet i Marocko. Han och hans två bröder blev plötsligt gripna av regimen på 1970-talet, utan rättegång eller förklaring. De fördes till det ökända fängelset Tazmamart, där de under arton år levde i mörker, kyla och svält, ständigt omgivna av död och sjukdom. Ali överlevde och frigavs 1991.

Hans berättelse är ett bevis på människans förmåga att uthärda det outhärdliga och en anklagelse mot tyranniet.

Ingela Romare, filmare, fotograf, regissör, har gjort en dokumentär film, där de två samtalar bl a om det dikten beskriver: "Om den mänskliga själens värdighet" (1996). Svår att få tag på. Se den om ni får möjlighet.
--------------------------------------------------------------------

Musik - Arvo Päärt  (kanske inte för alla, men det är meditativt stämningsfull) 
--------------------------------------------------------------------

Engelska är roligt att skriva på. 
Lexikonen blir som de godaste vänner...