Det efter katastrofen kapsejsade barnet som söker efter åtminstone ett par goda vuxenögon att få gråta ut hos men möts av en hurtfrisk positivism, likgiltighet och bortvändhet. Hur ska ett barn i en sån situation kunna klara sig och gå vidare i livet med tillit och livslust? Musiken är en härlig tillflyktsort och att grundligt utarbeta en hejdlös strategi av att stänga av, förtränga, kapsla in, locket på, och sen ge ett sken av välmående. En strategi som bara leder till ett psykotiskt sammanbrott tio år senare. Psykosen som varar cirka 365 fullständigt obeskrivliga dygn. Att växa upp i en utpräglad förträngningsfamilj kan kosta
ett barn otroligt mycket. Barnet är chanslöst i en så dysfunktionell miljö. Vuxenvärlden med sin förställning, godtycke, och tänk positivt och optimistiskt så ordnar sig allting-attityd.
Barnets yttre skådespelaragenda och den inre agendan som alltmer plånas ut och glöms bort och det är ingen som lägger märke till barnets livsfarliga drama. Allt är så himla bra i familjen och Sverige är världens bästa land. Det goda radhusområdets harmoniska idyll. Barnet går omkring och försöker spela frisk och normal. Tanklösheten hos vuxenvärlden där den blind och döv lever sin komfortabelt genomtrygga liv.
På den här gatan är alla skötsamma, ordentliga och samhällsdugliga. Barnet har fått sitt första skov av panikångest och ligger i fosterställning på golvet i den mörka garderoben. Mamma är euforisk när hon lagar mat. Nya styvpappan flyttade bara in hux flux och mobbar barnet riktigt hårt. Mamma är en felprogrammerad robot som inte gör någonting för att skydda sitt barn. Nu är livet bara underbart och det är ett härligt sommarväder i juli 1976. Vad magiskt det var bröllopet mellan kungen och drottningen och Anders Gärderud som vann OS-guld på 3000 meter hinder plus naturligtvis Björn Borg som vann Wimbledon. Barnet lyckas på något sätt ta sig ur sin panikångest och sätter sig mitt emot den snuskiga styvpappan för att äta spaghetti och köttfärssås. Pappa som begick självmord för två månader sen. Flytten snett över gatan till ett mindre radhus. Krishantering och sorgeprocess är inte på tal. Barnet dränker sig
l hårdrocksbandet KISS hänsynslösa musik i sitt lilla rum med bruna tapeter och intalar sig att det är starkt, osårbart och oövervinnerligt.
Det är som en mardröm bara som det inte går att vakna upp ur. Det är så här livet är, det är helt normalt och naturligt. Att stänga av, förtränga, kapsla in och locket på. Tills man inte känner någonting längre. Det är julafton och barnet spelar glad och tacksam över julklapparna. Folk är hjärntvättade med jul. Barnet också och känner sig hög och euforisk, rädd och radikalt otrygg på samma gång, flyr in på sitt rum där han har musiken. Han flummar in i dagdrömmar till bandet The Runaways, tjejrockgruppen från Los Angeles. Det fimns ingen objektiv sanning. Allting är subjektivt gränslöst fritt flytande. Barnet har ingen att vända sig till och har lärt sig på senare tid att intellektualisera känslor. Inuti honom sover det riktiga barnet. Styvpappan är egentligen en liten väldigt rädd pojke. Om 20 år så blir han knivmördad på en fest i Laxå vilket inte kom som en överraskning. Den initiala fasen av psykisk sjukdom kan vara ganska skön. Barnet ger sig hän i euforiska tankar om en underbar framtid. Om 10 år så kommer det att kännas som att hans hjärna sprängs i biljoner bitar i ett psykotiskt sammanbrott av allra högsta grad.