Jag springer inte längre. Jag ropar inte till skuggor som inte vet hur de ska sluta. Jag satte min själ i fönstret, och de såg på den som en flyktig dekoration.

Jag är trött på att vara svaret på frågor som inte ställs. Att vara ett ljus i ett hus där ingen någonsin riktigt tänder en lampa.

Mitt liv är redan en spiral - kaos och tystnad, dagar som ylar, nätter som gråter i tystnad.

Jag vill inte längre ha blickar som slocknar som våta tändstickor. Inte heller meddelanden som dansar på gränsen till glömska.

Om du vill vara här, var med allt du är. Var med rötter, inte med vind. Var med sanning, inte med kraft.

Om inte, gå graciöst. Utan ljud, utan eko. Låt min frid växa för mig som en skog efter en brand.

Jag springer inte längre. Inte av stolthet, utan av tacksamhet för den frid som slutligen valde mig.