Stjärnfall i hjärtat.
Tankar som springer i tusen riktningar.
De krockar så länge hon kan minnas.

Så vad var det egentligen
som gjorde att hon alltid kändes “för mycket”?
Inbillade hon sig, som ni sa?

Var hon annorlunda?
För känslig? För levande?
Tyckte ni att hon var för intensiv?
Ja, kanske tänkte ni så.

Men tänkte ni någonsin
hur det känns för henne?
Att alltid få höra:
“Du är lat.”
“Du är svår att förstå.”
“Du fattar ändå inget.”

Såg ni elden?
Såg ni stormarna?
Såg ni ljuset?
Nej, inte ens det.

Så våga stå där som henne.
Med en hjärna som kallas ADHD,
en hon inte ens visste att hon hade,
och ändå fortsätta andas
i alla stormar som aldrig tar slut.

Vågar du?
Du som sa
“Var det verkligen din ADHD-hjärna som gjorde
att du inte klarade plugget?
Alla andra kvinnor kan ju.”

Men kära nån…
Ser du ens detta?
Knappt, tänker hon.
Men vem bryr sig?

För hon vet.
Hon minns.
Att ha en hjärna som snurrar så mycket,
med stormar som aldrig tar slut
det var aldrig ett val.

Men kära nån…
Vem bryr sig?
För hon blev alltid den som “inbillade sig”.

Men hell no.

Det är magi.
När du kan göra stormen till magi.
När du kan dansa mellan tystnad och kaos
och skapa ljus av allt.

Det är en vind
som vägrar stå still.

Så varför är vi här, vi som bär dessa hjärnor?

För hon vet nu varför.
Vet du?
Vill du veta?

Lyssna.
Lyssna på din intuition.
Du som fick det på papper
men ändå inte blev sedd.

Så vem bryr sig?
Hon är här för att ta fel steg.
För att falla.
Och resa sig igen.

Och när hon gör det,
säger rösten:
“Vem säger ens sånt?”

Jo, de som aldrig såg hela henne.
Men nu
har hon hittat dem som gör det.

De som ser henne på riktigt.
De som håller hennes hand.

För hon är för mycket.
Hon är impulsiv.
Hon är känslig.
Och hon är magisk.

Hon gör sitt bästa.
Hon försöker varje dag.
För hennes nervsystem har burit för mycket.
Men hon fortsätter.

Och vet du vad hon inte kommer sluta med?
Att älska.
Att känna.
Att leva mer än de flesta.

Och ibland
att vara för mycket.
För vilka är vi, om vi inte är det?

Det är vår sanning.

Så säg det högt med mig:

Let them.
Vi andas.
Vi håller varandra.
Hand i hand.
Andetag för andetag.

För vi står här.
Starka.
Levande.
Hon och hennes lilla hand.

/ Diana. Sh

Följ min resa bland månar, vindar & ord
instagram.com/diiaanash