Tankar kryper fram som skuggor i skymningen, med kattsteg, med tvivlets huggtänder, snurrar de i själen som ett löv i en virvelvind och lämnar spår av eld i den tomma tystnaden.

Känslor faller hårt, som höstregn, de sätter sig i sinnet som stenar på en trumma, känslorna slår i mitt bröst, galna trummor, en karneval av känslor utan någon sköld.

Livet slår mot mig med vågor av mening, med smaker av salt, med lukten av avgrunden, och jag, fångad mellan vad jag känner och vad jag kan förstå, förblir ett tyst vittne, en sluten dröm.

Tiden går, bekymmerslös och intetsägande, som en gammal man som inte längre frågar om något, och jag förblir fångad i denna djupa dans, mellan begäret efter mening och hjärtats rop.