Den kastrerade älskaren och tänkaren Abélard
skriver den långa lärodikten Carmen
ad Astralabium till sin son Astralabius              


som är frukten av hans förhållande
med eleven Héloïse numera abbedissa
här är några rader ur dikten       
                                       
                                 
sunt quos oblectant adeo pecata peracta
ut numquam vere peniteant super his
ymmo voluptatis dulcedo tanta sit huius
ne gravet ulla satisfacio propter eam
est nostre super hoc Eloyse crebra querela
                                                                      

qua michi qua secum dicere sepe solet
si nisi peniteat me comississe priora
salvari nequeam spes michi nulla manet
dulcia sunt adeo comissi gaudia nostri
ut memorata iuvent que placuere nimis


det finns de som njuter så
av tidigare vällust att de inte 
kan glömma den tvärtom är sötman
i denna njutning så rik klagar      
vår Héloïse ofta över att inga   
gissel kan råda bot på den   


om det enbart är genom ånger
jag kan bli fri intalar hon
sig ständigt då är jag bortom                      
allt hopp så ljuv är glädjen
att blotta minnet av allt vi 
tillät oss väcker än mer glädje