Mina skor är väl slitna nu
som jag vandrat i disträ;
från vindens harm pressa du
ditt hjärtas barm till lä.

Ett föremål för åtrå –
jag ser det i din blick,
den längtan som nu fortgå
i mitt hjärtas tick.

Förtärd av lustens flamma;
vi låtsas inget veta,
utan går runt i samma
lockropslekar heta.

Jag vågar inget göra
för att gapet om oss brygga;
att se men aldrig röra
dina sköra läppar skygga.

Diger är den tystnad
dessförinnan vi skiljs åt,
ack förbjudna lystnad
vi skyla utan ståt.

Vi skylar var gång vi ses –
en hungrig blick så mager
som rastlöst gör rösten hes,
blott längtan lämnad fager.

I evighet för evigt kär,
med bry skåra pannan,
ty tu allena bördan bär
att aldrig ha en annan.

Äkta nu i vemodssång
elegin för våra hjärtan:-
Att lida natten evigt lång,
vårt ljus en vals för smärtan.

2025-10-07