jag var inte mer än femton
när vi lärde känna varandra

sedan tonåren
har du

även om det under en
skrattretande lång tid gick mig
obemärkt förbi

alltid varit småkär i mig
fast liksom i tystnad
och på avstånd

dvs så som alla män
med skinn på näsan
bör göra

(i synnerhet om de vill ligga)

men inte gör


nej,
du är one of a kind

på flera sätt
än vad mina ord kan ge
rättvist sken av

något som kan avslöjas
och om vi bortser från
att ribban är
undermåligt låg

är att du är
en av få män med
vett i skallen

(och kuken för den delen)


men ja,
kanske blir det ändå
som vi planerade i vår ungdom

lite roligt hade vi
en stund i alla fall

tills leken tog slut,
lämnade ungdomen
mörk och jävlig

vi är sådana
som inte dansar

och om svartklubb inte räknas
fanns det för
tonåriga oss
aldrig nån klubb-era
på agendan

att nodda bort till tramadol
var mer i linje med vår stil

oturligt nog
är det omöjligt att vara på
två platser samtidigt


på tal om platser, babe
tänk att det inte är helt
orealistiskt att vi

kanske inte idag men
inom en relativt snar framtid

är på en plats
där samhället välkomnar även
sådana som oss

tänk om även vi
skaffar barn och sånt

gör våra stackars
stackars föräldrar nöjda
i bästa fall stolta

du var trots allt
min back up

tills du upptäckte
bikarbonatets förtrollande kraft
att förvandla kokain
till stenar

i galopp tog du ett hopp
nedför helvetets branta
men ack så bekanta stup

precis som jag
kom du på något magiskt sätt tillbaka
det glädjer mig
det är vi få som gör

ta
i
trä


hur som helst,
skulle våra ungar få höra
om en lördag för länge
längesedan

när vi i valet och kvalet

mellan ett
halv-hegge tjack

eller

ligga hemma
i matkoma framför tv:n

duckade en kula,
beslutade oss för idol

som två feta haschtomtar
omslingrade av varandra,
förstås

sexton slitiga,
sliriga år senare

vet både du och jag

att det

är hjöjden av kärleksförklaring