Tiden, min vän...

Du säger att allt måste vidare,
att stillhet är en rörelse.

Men varför lämnar du då rester kvar?
som om du fruktar smaken av det vi skapat... eller sagt.

Tiden, min vän...

Du är som ett svarthål i nattskyn, bland stjärnor och glans tar du allt... förutom natten

Som mina minnen, ett sånghäfte med kråksång.

Tiden, min vän..?

Ser du mina änglar, fragmenten i det blå?
Snälla, kan du förstå...

låt dem bestå.