vi stod stilla i vårt intervall
som saknade motstycke
av hur vi kan

så skenheligt i sin skepnad
och så vackert

ändå log vi när vi älskade

det förundrades i att skapandet
är en sanning ur individ
men samtidigt en själavandring

hur ska vi reda ut fristaden som leder
medan vi är fångade i korselden

skulden må vara vår naivitet
att tro kärleken är lösningen

solen fortsätter att lysa
trots motsättningarna som bygger hinder

men ljuset liksom sipprar emellan
och förändrar tankar, ljus och drömmar

medan stjärnhimmeln rasar,

så ler vi medan vi älskar