svärtan bränner,
hårt obarmhärtigt och lönlöst,
den karvar sig ned i cellerna,
matar viljan att förinta
och sen dö sin egen död

förlorare är av sin egen sfär,
de förvillas av oljuden som ständigt kryper inåt
och finner skulden förutan någon logik,

har aldrig älskat någon så hårt,
det bränner i huden,
skapar ärr som förintar
och fyller venerna med svart blod

sent i sin krystande tillvaro, där solen bara ger ljus men inget liv,
senarelägger alla meningslösa försök att finna ett varför

svärtan bränner,
den borrar sitt samvete djupare,
smälter sin fiende bortom ljusår
och finner en upprättelse
medan allt bara fortsätter brinna

det andas utan luft,
det lever bortom hjärtslag
och det skapar fruktan från en fjärils vingslag,

inget är längre vägen som ska vandras,
det är bara bortom min egen fantasi
att vi finns när världen bara sköljer hat
och att vi kan fortsätta leva

som om inget har hänt