Ordspråket säger: Krig har inget anklagande finger. Men fingrarna pekar ändå — mot barnens tystnad, mot mödrars tomma famnar, mot flaskor som ersätter samvete.

De återvänder med medaljer och mardrömmar, med kroppar som minns vad hjärtat förtränger.

De kallas hjältar. Men vem hyllar en hjälte som bytte fängelse mot frontlinje, och frihet mot förintelse?

I deras spår växer skuggor i skolor, sorg i sovrum, och sånger som inte längre sjungs.

Poeter vet: Kriget slutar inte med vapenvila. Det fortsätter i varje steg som inte ifrågasätts.

Sensmoralen? Att ära utan ansvar är att bygga altare på benknotor.