minnet är aldrig händelsen i sig

minnet

minnet är ett eko
en spegling
en revision
ett minne av ett minne
lätt förvanskade fragment och skärvor
och till slut – bara ett skimmer
som också kan bli någon annans berättelse

Fri vers av sphinx
Läst 104 gånger och applåderad av 7 personer
Publicerad 2025-12-07 06:20

Skriv ut
Spara som PDF

Bengt J Malmsten Så äkta och genuint. Att avsluta med att beskriva minnet som ett ”skimmer” visar hur viktigt det är. Ett minne kan få Dig på ljusare humör! 2025-12-23

Onomatoprofet vi har vårt eget minne och så har vi ett kollektivt minne. Eller har vi det? 2025-12-07

med viss svårighet! ja sannerligen. Läser just nu en essä om minne - och glömska. Det är mycket givande. Vad som är verkligheten - och allt det där du vet... 2025-12-07

sphinx @ ÅH - Tack för ditt svar! Allt vi har är beskrivningar - inte händelsen i sig. Jag tror hjärnan gör ett av sina supertrick här och låter oss uppleva det som "sanningar" - det händer igen. Tänk på citronen som får det att vattnas i munnen (åtminstone på en del av oss - men var är citronen?) Man kallar detta "verklighetsnära kvalitet". Samtidigt är det sant det du skriver, det gör berättelserna levande. Minnesforskning pekar också på att ju "längre bort" ett minne är i tid och ju oftare vi återkallar det, så tenderar olika delar falla bort, skärvor och fragment "försvinner. Men kärnan består oftast. Vittnespsykologi är intressant ur just denna synpunkt 2025-12-07

Åsa Henriksson Intressant beskrivning av minnet. Ja, hur mycket minns vi egentligen av vårt förflutna? Av de erfarenheter som format oss? Av det som utgör bilden av våra liv? Vad driver oss som skriver berättelser baserat på minnen? Är det ett försök att förhala det oundvikliga fallet ner i intighet och glömska? Är det ett försök att bevisa sin existens, det levande i motsats till det döda? Det förgångna är i viss mening redan dött. Bara våra minnen, hur bedrägliga de än är, och våra berättelser, kan göra det levande igen. 2025-12-07

sphinx @ ES - Tack för ditt svar! Tack för ditt svar! Detta tål att fundera över. Utan att påstå att det kvantmekaniska - med parallella världar - är sant i minnesskapandet, så är det en fungerande metafor över vad som faktiskt händer när minnen skakas. Något sker - ett minne skapas: Är man flera om händelsen skapas förstås olika minnen, men rimligen olika "värderingar" i minnet. Redan här sker en förskjutning av vad som hände. Kopplat till HG (som jag inte läst, men läst om) så tolkar jag det som att vi är ensamma - men kan dela denna verklighet. Det är ändå en del av det som gör oss mänskliga. Jag själv föreställer mig upplevelsen av detta som två ringar där de mer eller mindre går in i varandra och där den överlappande ytan kan förstås som "mer gemensam". Ändå är det en illusion, men en bra sådan... HG är för övrigt aktuell med en ny bok 2026 om språkets tillkortakommande: "Verkligheten död" - "Trots allt vad biovetenskaperna lyckats kartlägga råder nämligen ingen konsensus om hur det levande ska skiljas från det icke-levande. Vad säger det om möjligheterna att med ett rationellt språk beskriva allt som är verkligt?" 2025-12-07

Emanuel Sigridsson Jag tycker om den filosofiska frågan i texten: Var är då - händelsen i sig? Om vi nu gör tankeexperimentet att Hugh Everett har rätt, så bevaras händelsen i en ny existens, vilket som Helena Granström* påpekat, för människan mot en total ensamhet. Fångad i - händelsen i sig. *Författare med rötter i fysik och matematik. 2025-12-07

Kungskobran Minnet är en bedräglig sort och ofta är det kort. 2025-12-07

Dolcehalit Intressant dikt om minnet. Och hur olika folk minns samma händelse, och att det kan vara förvanskat. 2025-12-07