Bland oupphörliga byggen och kollapsande hus
På en kulle intill vägmenisken
Låg en kall undervåning, blekt av solljus
Där kunde man äta sig mätt framför disken

Dolmar och biffar och ris med små bär i
Sylta i bitar, pastej, kycklinglår
Och så en sak som var helt oumbärlig
Darrande randig gele, trikolor

Vi gick varken in eller fick någon sked
Vi gick bara rakt och fram
Genom skalliga skogen på dess krokiga led
Och när väl framme var man alldeles tam

En skör tegeltarm med små celler i
Lång som ökända malmtåget
Stammar, raka som stjälkselleri
Med halsen böjd som en båge

I den skabbiga kåken fanns vårt garage
Utan bil, utan spår av en sådan
Lik de andras, där brukade man hämta gage:
Lök, morötter, potatis i lådan

Vi gick hem till ett kurrande av min buk
Med lugna och följsamma steg
Tiden är längtans kur, sa Ki-Duk
Erkänna det kunde jag men jag teg