Det är inte du som sårar mig. Det är jag som sårar mig själv. Det är ett aktivt val jag gör trots att jag vet att du inte vill ha något förhållande med mig, att du inte är kär i mig och att jag inte är den enda. Men jag väljer ändå att utsätta mig för dig. Även fast det sårar. För att dem korta stunderna med den inbillade kärleken får mig att känna känslor som jag annars inte gör. Det är bara med dig jag kan känna mig riktigt glad, arg eller ledsen. Utan dig känner jag ingenting. Man kan säga att du är som en drog. Jag är beroende av dig för att få dem där kickarna jag alltid söker. Men alla uppförsbackar bär med sig en nerförsbacke. Jag förstör mig själv inifrån och ut genom att fortsätta träffa dig trots att jag vet att det aldrig kommer bli vi.
Jag inbillar mig att du en dag kanske ändrar dig och att jag på något sätt får dig att bli kär i mig. Innerst inne så vet jag ju att det inte kommer hända med jag kan inte sluta, kan inte säga hejdå. För att vara med dig är allt jag vill, jag vill känna dem där känslorna. även fast det emellanåt får mig att vilja dö.