Hon med ett dna från fjärran kontinent.
Hade växt upp i ett hem med
dalahästar och messmör.

Där traditioner från vår flagga firats lika stolt och naturligt som vårt språk i detta avlånga land.

Men från de blinda kunde hon fortfarande skymta blickarna av fördomar...
Och ibland från de döva, höra ord som inte borde formas:
– Vi borde dunka henne gul och blå,
Måla henne i nationalismens färger.

En värdering där man fortfarande bara ser den ena sidan av myntet.

Ibland önskade hon att de skulle lyfta myntet och vända på den.

Kanske skulle de se helheten och kanske över tid, en värdering från en dåtid av dårskap.

Men dårens insikt kommer långsamt,
oftast inte alls.

Och det är barn av vår tid
som istället ser dess nya värde.

Influenser är dock som ett kretslopp, det kommer och går.

Och det finns alltid dårar som består...
Även hos oss – på andra sidan myntet.