Jag ser oss nu,
två unga själar
i början av en rörelse.

När våra blickar möttes
skälvde något djupt,
och lika stilla gled du bort,
som om vinden kallade dig vidare.

Du gled undan,
och jag —
jag såg dig gå.

Jag fann trygghet i avståndet,
i drömmen om dig,
där inget kunde gå sönder.

Kanske var det bekvämare så,
att få längta,
att hålla kvar bilden av dig
utan att riskera verkligheten.

Kanske älskade jag mest
möjligheten av oss.