Jag tar emot den tystnad som bär hans röst.

I mörkrets tyg, där oron en gång vilade,
väver jag nu min egen andning.

Jag syr med tråd av ljus,
och varje stygn säger:
”Det som var sår, är nu form.”

Jag bär manteln av hans arv –
tyngden, värmen, visdomen –
och i dess veck sover hans gamla sånger.

När vinden rör vid tyget, hör jag honom le.

Han vakar inte längre oroligt.

Han andas i mig, stilla, som rytmen i ett hjärta
som har funnit hem.

Jag går vidare nu,
med faderns sång i mitt blod
och själens ljus i mina händer.