Jag är nog handikappad
med mina rim och ramsor,
som bakom vagnen tappad
med alla slitna slamsor
av ålderstigen poesi
med en mekanisk meter i
och gamla gags och tramsor.

Jag verkar efterbliven
med mina gamla tycken,
min dikt för riktigt skriven
i alltför strikta stycken.
Jag är från anno dazumal
och verkar säkert onormal.
Av mossor tycks jag mycken.

Jag ser att poesien
har lossnat från antiken.
Nu råder anarkien
mot vett i poetiken.
Jag sitter kvar i gången tid
i stuguvärmen hemmavid
långt bort från dagslyriken!

Jag borde bli en annan
av mer moderna grader
med annat under pannan
än rimmad vers i rader
och slänga allt med ordning i,
modernisera mig, bli fri
från mina vanda trader.

Men kanske skall jag stanna
som den jag är och blivit.
Jag vill ju inte banna
allt gammalt som jag skrivit.
Jag bör nog vara den jag är
och vara som den pensionär,
som länge skallen rivit.

Jag läser allt vad andra
i nya dikter skriftat,
men vill ju inte klandra
att de som dikt har driftat
att kalla sin modernitet.
Jag är ju en som inte vet
vad tidens tand har stiftat...