ofrånkomligt
när stödskenan förvillar balansen
och fallet sker utom kontroll
medan solljuset döljer sin närvaro
under iskalla dagar

är flyttad till ett ingenmansland
där väderstrecken är ombytta
och det enda som lyfter
är stygnen som håller ihop såret

vägen är inte asfalterad hela vägen fram
den liksom upphör innan krönet
och visar bara riktning utan att ge målet

kan vi inte bara lova varandra,
att hemkomsten sker utan fingervisning
och utan att anklaga
så kanske jag vågar visa mig igen
när kylan byter plats med sin motsats