droppar som räknar
sina tunga minuter mot fönstrets glas,
en stad som andas långsamt under paraplyernas blåa domar.

Värmen ligger kvar som ett löfte i murbrukets porer,
en gammal cykel andas ånga och längtar efter vinden.

I trappuppgångens skugga rinner ett ord ut i gatan,
det får fötter, blir ett barn som vet att allt måste fortsätta.
Teet i koppen ångar, ett litet land av tystnad och hud,
doften av berg och tid — en fjärran röst som känner igen sig.

Regnet skriver kartor över mina händer,
värmen suddar ut gränserna mellan igår och det som ännu inte hänt.
En fluga samlar allt sitt mod och sätter sig på en solvarm planka;
vi ser den, vi förstår: även stillhet är rörelse som väntar.
Någon spelar på ett piano två kvarter bort,
en melodi som inte längre frågar efter svar.

Husen står tysta som böcker med vattendroppar i marginalen,
värmen reser sig, ett mjukt museum av ljus mellan träden.
Så går dagen vidare, mjuk som teets första sipp,
regnet och värmen lär sig uttala varandras namn.
I det där lätta, i det där tunga, blir vi kvar —
som om någon lämnat dörren på glänt och låtit världen stiga in.