Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

MYNTAN

Vi går ut, och marken doftar tidigt liv.
En perenn väntar, envis och villig,
men jorden håller henne hårt,
som om den ännu inte förstått att våren kommit.

Jag tar i stjälken, känner motståndet,
ruckar sedan, långsamt, fram och tillbaka.

Jorden släpper taget med värme, inte våld.

Rötterna följer som minnen,
lätta, levande, hela.

Vi lägger växterna i vatten,
låter dem sväva mellan världar.

Jag säger: de kan stå länge så här,
i väntan, utan att förstöras.

Dottern nickar, hennes händer speglar mina.

Vi delar några rötter –
hon för framtiden, jag för minnets trädgård.

Luften fylls av myntans andedräkt.

Den talar utan ord:
Allt som ska leva, lever i sin takt.
Drar du för hårt, brister rötterna.
Rucka, och jorden svarar.




Fri vers av Anno Nym
Läst 23 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2025-10-29 08:53



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Anno Nym
Anno Nym