Vi går ut, och marken doftar tidigt liv.
En perenn väntar, envis och villig,
men jorden håller henne hårt,
som om den ännu inte förstått att våren kommit.

Jag tar i stjälken, känner motståndet,
ruckar sedan, långsamt, fram och tillbaka.

Jorden släpper taget med värme, inte våld.

Rötterna följer som minnen,
lätta, levande, hela.

Vi lägger växterna i vatten,
låter dem sväva mellan världar.

Jag säger: de kan stå länge så här,
i väntan, utan att förstöras.

Dottern nickar, hennes händer speglar mina.

Vi delar några rötter –
hon för framtiden, jag för minnets trädgård.

Luften fylls av myntans andedräkt.

Den talar utan ord:
Allt som ska leva, lever i sin takt.
Drar du för hårt, brister rötterna.
Rucka, och jorden svarar.