Elden väckte henne.
Jorden prövade henne.
Luften renade henne.
Vattnet återföddes i hennes händer.

Hon vandrade genom det sårade,
det förbjudna,
det fuktiga och det levande –
och fann att allt var en och samma själ.

I slutet av resan fanns ingen triumf, bara stillhet.
Men stillheten bar frön.

I den stillheten började hon tala –
som jorden själv när den andas om våren.