Då:

Något lyste bakom hans blick.

Inte bara ögats värme,
utan en låga som sökte igenkänning,
som om han sa: du tillhör eldens folk.

Jag kände hur världen delades i två:
den jordbundna kärleken som bär,
och den luftburna som vill förtära.

Han såg mig — inte som barn,
inte som kvinna,
utan som själ.

Jag stod stilla,
som inför något heligt
som gått vilse i människors kroppar.

Nu:

Han kommer stilla,
i skymningen mellan dröm och tanke,
som en vind som minns vem den var.

”Jag bar din hunger efter mening,” säger han.

Och jag ser det nu:
hur han gick genom mina inre salar
med fel låga i handen,
men med rätt längtan i hjärtat.

Han sökte själens språk,
men hade bara kroppens alfabet.

Nu sitter vi bredvid varandra
på den gamla verandan i mitt inre,
där syrenerna doftar av försoning.

Hans blick har fått ett lugn,
en eld som vet sin plats.

Och jag — jag känner hans närvaro
som en klarhet bakom orden,
inte längre som lockelse,
utan som kraft.

Jag säger:
”Du var porten, inte rummet.”

Han nickar.
”Och du var ljuset som lärde mig skillnaden.”

Så dricker vi ur samma kopp,
blandningen av tid och tystnad,
och något i mig förstår
att Eros alltid ville leda hem —
inte till honom,
utan till mig själv.