tänder lampan i klädkammaren
lägger mig på golvet
“Aldrig kom du till mig
i skepnaden av en enda person.”
står det inristat på väggen närmast golvet
vem som skrivit det vet jag inte
men det är ett meddelande till mig
det är jag säker på
följer bokstävernas konturer med pekfingret
följer konturerna av mina persona inuti
det blir mindre ensamt så
och de är många
och de vill ut
när jag kliver upp känner jag blodet rinna i trosan
är det så här att vara kvinna
är det så här att vara människa
inser
att ju mer jag begär
ju svårare får jag att andas
månen är densamma
det är alltid nått